Den förra artikeln rörde om en del. Det har kommit in många kommentarer via mail och via de olika LinkedIn-grupper som artikeln publicerats på. Alla kommentarer har varit positiva till artikeln, samtidigt som man är upprörd över det faktum att vissa ledare inte inser vikten av att leda genom gott exempel.

Många av de som hört av sig är, eller har varit, officerare inom försvarsmakten, här i Sverige eller utomlands. Jag är själv officer inom den Svenska Armén. Jag hade turen att bli inkallad precis när en ny ledarskapsfilosofi infördes i försvaret under första delen av 1980-talet. Den nya skolan skilde sig helt från den gamla. Lärdomar till det nya sätter var dragna utifrån de Israeliska lärdomarna från deras krig under början av 1970-talet. Sverige, likt Israel, är ett litet land som verkligen måste göra sitt absolut bästa med små resurser. Det finns inte tid att fokusera för mycket på tunga överbyggnader i organisationen, utan mer fokusera på att verkligen lösa uppgiften, i detta fall att skydda Sveriges befolkning mot en angripare. Den nya skolan har sedan den infördes varit en grund till många utbildningar i ledarskap i affärsvärlden. Det har gjort att Sverige har kommit längre än många andra länder i denna fråga.

Som officer lärde jag mig tidigt att dela bördan med soldaterna. Man får aldrig acceptans som ledare om man själv surfar i en gräddfil. Du måste se till att ta hand om gruppen, så kommer gruppen att ta hand om dig. Beslut måste fattas med gruppen i sinnet. Det är klart att det finns en uppgift som skall lösas, men utan en sund miljö för ett väl utbildat team, kommer ingen långsiktig framgång att skönjas. Mål för verksamheten kan aldrig endast vara ledarens, utan måste vara mål som delas av hela gruppen. En delad vision och mål skapar en kraft som inte skall underskattas, och som med hjälp med framtagna strategier kan leda till ett väl fullföljande av uppgiften.

Som en del i att dela bördan som soldaterna bär, måste man finnas hos dem. Det finns ingen möjlighet att man genom att sitta i ett ”slott” som man gjort till sitt högkvarter kan dela bördan och ha förståelse för trupperna. Det liknar mer Västfronten under Första Världskriget då vissa ledare skickade hundratusentals soldater ut på slagfältet, in i döden, efter ännu ett vansinnigt självmordsuppdrag. Allt samtidigt som de satt i något slott eller herresäte med både mat och whiskey.

I en modern organisation kan inte ledarna gömma sig i ett stort fint hörnrum, högst upp i byggnaden, avskuret från verksamheten. De måste vara där det händer, för att kunna leda bättre och att kunna fatta rätt beslut. Inom LEAN kallas detta Genchi Genbutsu och betyder gå och se efter själv. Termen Management-by-Walking-Around säger också en hel.

En alldeles ny undersökning av hur vi grupperar oss på våra arbetsplatser visar att människor som sitter i tillsammans i en öppen kontorsmiljö mår bättre och åstadkommer bättre resultat än de som sitter ensamma eller flera i ett mindre rum. Om gruppen känner att ledaren är närvarande kan de lättare prata med honom eller henne, och de känner sig mer motiverade. Ledarna känner å sin sida att de bättre kan styra och leda arbetet då de kan interagera bättre med verksamheten.

Om ledarna sitter i ena delen av byggnaden, eller i en egen byggnad, och personalen i en annan del, finns det stor risk för att det uppstår fokus mer på det egna (ledare kontra personal) än på gruppen som helhet. Den moderna organisationen stödjer, och kräver, synen på att vissa personer spelar rollen ledare och andra utförare, samt att det är rörlighet där emellan. Det kommer att motarbeta vi-och-dom-syndromet och innebära att det blir mer värde till kunderna till en lägre kostnad med personal som mår bättre.

Hur är interaktionen och rörligheten i din organisation?

Förresten, i den Schweiziska folkomröstning som jag skrev om i förra artikeln röstade medborgarna nej till lagförslaget på att reglera löneförhållandet.