En kort story om verksamhetsutveckling: Det är kväll och jag slår en flukt på telefonens hälsoapp. Klickar mig in på stegräknaren. Där stod det 1.077 steg. Inte mycket att skryta om. Så blir det när man sitter still på kontoret hela dagen.

“Detta duger inte” tänker jag och byter om för att ge mig ut på en snabb promenad. Det är en rätt fin kväll trots lite ruggigt väder. Det brukar ofta vara så att jag upplever det som bättre ute, bara jag kommer ut, än vad det ser ut att vara från köksfönstret.

När jag väl är hemma igen, svettig efter det höga tempot, så står räknaren på 8.234 steg. “Såja, det var bättre” tänker jag.

Vi har börjat tävla inom familjen där vi samlar steg. Är de för fnuttigt på kvällen, då ger vi oss ut för att samla några till. Det gör i och för sig att telefonen nu än mer är en nödvändighet att bära med sig, om man vill få stegen räknade.

Funderar på att skaffa ett smart-klocka istället, men vi får se. Jag har inte burit armbandsur på över 20 år…

Verksamhetsutveckling

Vad har nu detta med verksamhetsutveckling och förbättringsarbete att göra, kanske du tänker? Jo, jag började reflektera över det när jag nu samlar dessa steg, för att åstadkomma ett resultat.

Reflektionen är att all förflyttning kräver att vi också gör något för att komma dit vi vill. I ovan exempel är det för fot. Vi behöver ta ett steg i taget för att komma dit vi vill. Stannar vi upp och tvekar, då går tiden och vi förskjuter framkomsten till målet lika mycket som den tid vi stannade upp.

Visst, vi kan springa då ett tag, så kanske vi tar igen förlorad tid, men vi kommer inte undan att stegen behöver tas, ett och ett, i rätt riktning. Och att springa kostar också mer energi.

Rätt riktning, det är viktigt. Du kan inte kompensera fel riktning med högre hastighet. Är du på väg åt fel håll, då kommer du snabbare längre ifrån målet. I och för sig så lär du dig snabbare också att det var ett felaktigt resultat. Det kan i och för sig vara bra, för då vet du det snabbare och kan då dra i en annan riktning.

Det kostar dock energi. Energi som förmodligen är begränsad, så du behöver hushålla med.

Viktigare vid verksamhetsutveckling är att vi med stor sannolikhet vet att vi är på väg åt rätt håll, för då slipper vi “flänga än hit och än dit”, för vi tar oss steg för steg mot de mål vi tryggt vet är rätt.

Tålamod

När du nu tar steg för steg i rätt riktning, då vill det till att ha tålamod. Är du övertygad om att ni är på väg i rätt riktning, då behöver du hålla i och hålla ut. Tålamod är en dygd i detta.

Det finns tillräckligt många omkring dig som är förändringsobenägna och kommer att vilja så tvivel hos alla de kan. Då vill det till att hålla kursen och tålmodigt kämpa på. Bli inte distraherad av en massa andra till synes genvägar.

Genväg är väl bra?

Genvägar är senvägar, lärde jag mig när jag var liten och iklädd finkläder skulle springa över till en kompis och lämna tillbaka en leksak. Mamma och pappa väntade hemma för vi skulle fara bort på middag. Jag tänkte att jag genar genom skogen, istället för att ta den asfalterade vägen. Det går ju fortare.

Swoosh… så låg jag där i leran som blivit efter regnet. Hemma igen så var jag, till mina föräldrars stora irritation, tvungen att byta kläder, vilket gjorde att vi kom försent till middagen. Förutom de extrajobb jag skapade i och med att kläderna behövde tvättas.

Åter till verksamhetsutveckling.

Du kanske tänker att det är väl smart om vi bara skippar steg för steg, utan lyfter oss in direkt dit vi vill vara, med helikopter eller något. Ja, så kan man tänka att det skulle gå både fortare och enklare.

Dock så är det så att vi människor behöver vara en del av resan. Det fungerar inte att vi bara köper någon andras tankar och installerar det i verksamheten.

• Att sno grannens process och stoppa in den hos oss, det går fort, tänker vi.
• Att köpa ett nytt IT-stöd som lovar att fixa det hela, utan att vi behöver specificera hur vår process fungerar. De blir bra. Vi köper ju leverantörens tankar om flödet och tror att det borde väl passa oss.

Men nej, det fungerar inte. Människor kommer att reagera med, som man på engelska säger “not invented here”, det vill säga det är inte vi som tagit fram detta. Och då blev det inte lika bra.

Så den snabba färden, där vi med helikopter tog oss fram istället för steg för steg, kommer att istället sluta med att energi behöver läggas på att förklara, förankra, utbilda, kommunicera, övertyga, om att det snabba valet är så himla bra. Mycket av det kan behövas i steg-för-steg varianten också, men till långt mycket mindre energibehov

“Det är resan som är mödan värd”

Avslutar med ett klokt citat från en klok ledare, Helene Lott, som jag jobbade med för många år sedan. “Det är resan som är mödan värd” upprepade hon om och om igen när otåligheten visade sig, främst hos dem som inte själva var aktivt med i arbetet.

För den som står på sidan, så kan önskan alltid vara att de ska gå fortare. Men det är en kraftig förenkling av verkligheten.

En förenkling som tyvärr kan visa sig vara väldigt kostsam i slutänden. Antingen blir behovet av arbete (energi) mångt mycket högre, eller så når ni inte ens till målet. Eller kanske både ock.

Jag önskar dig en tålmodig vecka i ditt arbete att steg för steg, i rätt riktning, ta dig mot målet.

Matts