Inget fixar sig självt

Många bara hoppas att saker ska lösa sig. Men innerst inne så vet vi att inget fixar sig självt.

Jag var med familjen i Old Town Kissimmee, vilket inte alls är den gamla delen av staden som man kan tro, utan mer en nöjesplats. Där ser jag en man som står vid en stor glaslåda. En glaslåda med en styrspak på utsidan och med en griparm på insidan.

Han försöker nu att flytta armen med klon så att han kan ta upp en låda bland en massa plastbollar inne i glaslådan. Lyckas han lyfta lådan och föra den till kanten så vinner han den senaste spelkonsolen PS5.

Hur tror du det gick? Är han den lycklige vinnaren av en PS5?

Nej, du har rätt. Det gick inte alls så bra. De dollar som han stoppat in i maskinen tillfaller företaget bakom “spelet”. Jag funderar på om någon någonsin har lyckats greppa lådan och vinna en PS5? Kanske inte och jag får aldrig veta, för varken jag eller någon annan känner att vi vill lägga tid för att få svaret. Det skulle kräva många dagar sittande vid glaslådan och observera.

Så varje ny besökare som pyntar in några dollar lever på hoppet om att de är den faktiska vinnaren. Har ingen lyckats tidigare så ska just de vara den glada ägare av en ny PS5.

Självbedrägeri kallar jag det. Tänker vi till så förstår vi hur oerhört liten chans det är att vara vinnare, här i glaslådan eller på lotto. Men vi vill så gärna tro att det kan gå. Har det inte gått förr, så är det nu det kommer att gå.

De flesta lever på hoppet

Det är något speciellt med oss människor, där vi lever på hoppet om att saker ska infinna sig, bli bättre eller fixa sig självt. Vi tänker att vi behöver endast göra lite eller helst ingenting alls, för det blir nog på något magiskt vis bättre. De flesta lever helt enkelt på hoppet.

Vi ser den lätta vägen och vi hoppas att det ska fungera. Innerst inne vet vi att det gör det väldigt sällan. Aldrig säga aldrig, men vill vi med säkerhet lyckas så ska vi lägga ner arbetsinsatsen istället för att leva på hoppet.

Det här ser jag i verksamheter överallt, där man inte är beredd att engagera sig eller att investera pengar. Man har stora problem, men man är inte beredd att ta tag i det och göra något åt saken.

Du ser det nog också, om inte i den egna verksamheten, så är det ju bara att läsa en tidning så dyker dessa verksamheter upp. Det är i någon myndighet, i skolan, i sjukvården, eller liknande som når tidningsspalterna.

Och lättast är att ducka, där man fortsätter att leva på hoppet om det magiska, för då behöver man inte kliva fram och riskera kritik.

Alla vill undvika kritik

För oftast får man snabbare kritik för saker man gör än saker man inte gör. Den som kliver fram och säger att “det här ska vi lösa…” kommer att mötas av skepsis och en massa frågor om hur man tänkt än det ena och än det andra. Finns inte alla svar på alla dessa frågor, då är man automatiskt skeptisk till att vilja vara med.

Men den som inte kliver fram, kan lugnt fortsätta sin vardagliga lunk utan större kritik. Kommer kritiken, så är det mer bakom dennes rygg och kanske efter att personen slutat.

Enda sättet för dig att skapa förbättring i din verksamhet, det är att kliva fram och vara beredd att investera både tid, engagemang och pengar. För det finns inget som bara fixar sig självt, du behöver ta tag i problemen och lösa dem. Vänta inte på andra, för då blir inget gjort, då de ju väntar på dig.

Dessutom så är det värt “fem minuters skäll” av att faktiskt ha tagit tag i saker.

Och får du skäll allt för många gånger för att du tar initiativ för att i god anda lösa ut problem som plågar verksamheten, då är det nog läge att söka sig vidare till andra ställen som uppskattar dig mer för din förmåga för att ta initiativ.