Hej!
Nu förs det diskussioner i media om vems fel det är att smittspridningen i landet har blivit så allvarlig som den blivit. Det kan nog vara bra att kräva ansvar för beslut som är tagna, men själv är jag mer fokuserad på hur vi jobbar framåt och säkerställer att de funna felen åtgärdas så att vi inte gör om samma misstag igen.
Jagar vi endast syndabockar då går alla i antingen försvars- eller anfallsläge. Det löser sällan själva problemet.
Ett förslag som framkommit för att säkerställa att vården av de äldre blir bättre, är att läkare ska kunna anställas och finnas i kommunen. Det visar sig nu att den lösning som finns där regionerna har ansvaret inte fungerat tillräckligt bra. Det är fruktansvärt det som beskrivs, hur gamla människor har satts på palliativ vård fast det inte är någon läkare som har träffat den gamle. Inspektionen för vård och omsorg skriver i en rapport att cirka 20% av de covid-sjuka på äldreboenden inte fått någon individuell bedömning.
Det är en situation som både kan ses utifrån bristen på kund-perspektiv och också från att man har för mycket fokus på organisationerna. Det två hänger ofta tätt samman.
Förslaget stöter genast på patrull. Jag ska inte ge mig in i om den ena eller den andra ska ha rätt att anställa läkare eller inte, för då fastnar även jag i den byråkratsoppa som debattörerna redan sjunkit ner i. Man är så insvept i byråkratiska ord och tankesätt att man inte ser den som man finns till för.
Ur ett förbättringsperspektiv med processer i åtanke, samt med tanke fokuserande på kundens upplevelse, så blir debatten tragikomisk. Istället för att se på de äldres behov och hur dem rör sig, så diskuterade man i vilken “låda”, eller “stuprör” om du vill, som ansvaret ska ligga. Det kan tydligen inte finnas i båda. Utgår man från att regionen är den som ska ansvaret så ska samverkan ske mellan de olika kommunerna och regionen för att lösa detta. Men vidare så diskuteras också om ansvaret ska utgå från sjukhuset eller från vårdcentralen. Och så där håller man på och fokuserar på sina organisatoriska delar.
Ur den gamles synvinkel, så struntar man fullkomligt i vilken byggnad eller vilken byråkratiskt organisation som ska se till att jag som äldre får råd och stöd av en läkare vid behov. Jag har behovet här och nu, och vill då också ha hjälp här och nu. Min tid att vänta som gammal är kort. Det är den gamle som har ångest och oro och som lider, medan byråkraterna pratar på.
Om man hade brytt sig om att designa upp flödet för processerna som finns till för att ge äldre människor det stöd de verkligen behöver och har rätt till, då hade man hittat de roller som behöver agera i olika tillfällen, och därifrån löst ut bemanningen, oavsett organisatorisk tillhörighet.
Nu börjar man baklänges och diskuterar VEM innan man har bestämt VAD och i vilken ORDNING det ska ske. VEM kommer alltid sist när vi designar en process. Det är när vi inledningsvis tar på oss “VEM-mössan” som vi aldrig kommer vidare och löser ut situationen. Det blir halvmesyr av allihopa. När vi tillsammans kan hitta VAD som kunden, d v s den gamle i den här diskussionen, har behov av och när detta behov uppstår, som vi tillsammans kan hitta smarta lösningar. Då utgår vi från kundens behov och inte från vår eget stuprörs behov.
Mitt tips till dig nu, är att inte göra om samma misstag när du sätter dig ner för att lösa ut något i verksamheten som gnisslar betänkligt.
Se vilka mer som finns med i hela flödet och bjud in dem till diskussion. Se till att därefter lägga era respektive individuella stoltheter och stuprörstänkande åt sidan, för att tillsammans lösa problemet.
Ni kommer att hitta lösningar som för helheten är bättre, även om det sker på bekostnad av någon av er. Det är faktiskt värt att något stuprör förlorar lite, om kunden och verksamheten som helhet vinner. Detta måste man vara beredd på, för det är enda sätter att tillsammans komma framåt och skapa ett gemensamt värdeskapande flöde.
Hälsningar,
Matts
