Jag hade en mycket intressant och trevlig diskussion med Jessica häromdagen som jag tänkte att jag vill dela med dig. Hon hade frågor kring processen som hon ansvarar för och dess utveckling. Men desto mer vi pratade om konkreta saker som processer och koppling av styrande och stödja dokument till aktiviteter, så kom vi in på mer mellanmänskliga relationer och kultur i verksamheten.
Som en duktig, ambitiös och drivande person så vill hon verkligen förbättra verksamheten. Hon ingår i de 14% som Gallups återkommande undersökningen visar är engagerade i sin verksamhet. Men att vara det är inte helt utan problem. Man skulle kunna tänka sig att man får uppskattning av kollegor för sitt driv och framåtanda för att verkligen förbättra i verksamheten. För lyckas man med det man tar sig för så vinner alla på det.
Men, nej, så enkelt är det tydligen inte. Det finns alltid någon som känner sig hotad av att andra driver på. För att återkoppla till de ovan nämnd 14% engagerade, så visar den också på att 74% är oengagerade och 12% är aktivt motarbetande.
För den stora massan, de 74%, betyder det att Jessica och hennes gelika därute i Sverige som drivs av att förbättra, kan upplevas som ett hot.
- Ett hot mot den status quo som finns i verksamheten.
- Ett hot mot det relativa lugn som finns i verksamheten.
- Ett hot mot att kunna gömma sig bakom ett skrivbord, eller vad det nu må vara, och att inte behöva kliva fram och agera.
För att låna ett uttryck som min vän och kollega Håkan använde när jag hamnade i en liknande situation för massor av år sedan; “du sänker deras accord”.
Med det syftar han till att om man är duktig och visar att man vill driva på, så gör det att alla andra framstår i sämre dager. Det är konstigt att man ska se det så, istället för att heja på den som orkar, har kunskap och vågar driva på. För, igen, lyckas de så vinner även jag i min vardagliga situation också.
Det här sitter i kulturen i organisationen. Vi har tyvärr många gånger en alltför återhållsam syn på folk som vill förbättra, där vi misstror dem och missunnar dem framgång. Även fast vi själva också vinner på det.
Vi har många gånger ett starkt “vi”. Många gånger kan det också vara en styrka, men i det här fallet är det en svaghet. För om det alltid ska vara “vi” och konsensus kring allt så tillåter vi inte heller lika lätt att det finns någon som sticker ut och gör något annorlunda. Någon som vågar och tar initiativ.
Det är som att så fort man gör en ansats att kliva uppåt, att lyfta sig över det vanliga, så är det händer som greppar efter en och som vill dra en tillbaka ner på samma nivå som alla andra. De 74% oengagerade drar i de 14% engagerade för att de ska bli som dem, d v s oengagerade de också. För om alla är oengagerade så är det som om ingen är det. Alla är ju lika.
Jessica berättade om när hon som sommarjobbande tonåring tog initiativet att koka kaffe på morgonen, då hon ändå var väldigt tidigt på arbetsplatsen. Det uppskattades av många.
Men sen en morgon var hon inte där och då saknades färdigkokt kaffe. Efter det så fick hon höra av en kollega vilket ofta också var tidigt på arbetet, att det var nog bäst att Jessica lät bli att koka kaffe. För det gjorde nämligen så att kollegan i fråga framstod som sämre, då hon under alla år aldrig kokat kaffe till sina kollegor, trots att hon alltid var där tidigt.
Jag hoppas och tror att du är en av de 14% som är engagerade på arbetet. En som driver på och som vill genomföra förbättringar för hela verksamheten. Jag vet, för jag är en av dem, att vi gör det inte i första hand för att själva framstå som duktiga, utan för att vi faktiskt vill att saker ska vara bättre är den är.
Jag hoppas så att du aldrig ger upp! Gör som Jessica, som trots hennes tidigare negativa upplevelse när hon tog ett initiativ och det inte uppskattades av vissa, inte lät sig nedslås av det utan fortsätter att driva på och jobba för det gemensamma bättre.
Lycka till i ditt arbete och dina initiativ!
Hälsar,
Matts
