Jag ber om ursäkt för att detta veckobrev kanske kan har en lite irriterad och arg ton. Det är nämligen så att jag är både arg och besviken, så det smittar av sig in i texten också. Veckans brev blev dessutom lite längre än vanligt, men det var så mycket känslor…
I skrivande stund är det ett år sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Enligt några beräkningar som jag sett har drygt 200.000 människor dött så här långt. Både ryssar och ukrainare. Civila som soldater.
Fundera på denna siffra, det är otroligt många. Tänkt så många människor runt omkring som därtill berörs direkt av att dessa människor dödats. Det är miljoner människor som är i personlig sorg.
En av 10 miljarder
Allt utifrån att en man har bestämt att det ska vara krig. Och det är här min ilska verkligen väcks till liv.
Ryssland har en diktator, en som dikterar vad som gäller och därefter så ska andra lyda och genomföra. Mannen i fråga har undanröjt allt hot mot honom under många år, så att han kan sitta där och bestämma utifrån sina egna illusioner.
Mannen har, likt liknande män i vår historia, skapat en kärna med människor runt om kring sig och en kultur som möjliggör hans möjlighet att oinskränkt bestämma.
Nu när det tack och lov inte går bra för ryssarna i kriget mot Ukraina, så skulle man tänka sig att det vore lämpligt att backa hem med sina styrkor för att inte offra fler av dem. Men det går inte för sig, för det skulle inte se bra ut att man ger efter och att man behöver erkänna att man misslyckats.
Men det är inte med omtanke om det ryska folket eller den ryska nationen. Nej, allt detta sitter i huvudet på en man. Det är han som inte kan tänka sig att backa hem, för det skulle skada hans ego, med en självbild om att vara en fighter, en stor ledare, den nya tsaren.
Det är ju bara det att det är inte han själv som riskerar att blöda och ha smärta, utan hans soldater som är rekryterade och inkallade i första hand från de östra distrikten av landet. Långt ifrån Moskva och de närmaste följarnas familjer. Det är långt från smärtan till “den store ledaren”.
Den “store ledaren” kan röra sig i säkerhet i vackra palats, dricka champanj och äta sig mätt var dag. Samtidigit som soldater och civila trampar i leran, fryser, är rädda, lider, och dör.
I radio hör jag att om han bara försvann, så skulle kriget kunna sluta idag, då skulle det uppstå en situation där man kan avsluta kriget och dra tillbaka sina styrkor och skylla på den galne diktatorn.
Att en man kan besluta om denna katastrof till “militär specialoperation” och att den ska fortsätta, till ett pris av flera hundratusentals döda och enormt lidande är helt otroligt.
”Power tends to corrupt and absolute power corrupts absolutely.”
– Lord Acton (Britisk historiker i slutet av 1800-talet)
Har vi inte kommit längre?
Det som gör mig arg är att vi inte kommit längre än så här som mänsklighet. Det är som som någon på radio sa häromdagen; “att det är som på medeltiden”. Och det är det.
Människan som djur har inte utvecklats så mycket på den korta tiden, men vi har strukturer som skulle göra att dessa fasor inte skulle upprepa sig. Vi behöver bara välja att använda dem.
Det som gör mig besviken är att vi som står runt omkring har låtit detta ske.
- Vi har hur många tecken som helst under de senaste 20-30 åren om att detta vi upplever nu skulle kunna komma.
- Vi har tillåtit uppbyggnaden av en diktatur.
- Vi har inte vågat, eller orkat, kliva fram och säga stopp.
- Vi har varit mer upptagen över vår egen tillvaro i det korta perspektivet, än att se att det i det långa perspektivet vore bättre att agera hellre tidigare på eget initiativ, än att tvingas att agera i ett senare skede. Det skede som är här nu.
Det finns stora likheter mellan hur vi för 90 år sedan tillät en annan diktator sätta världen i brand. Vi vågade inte, vi sa inget, vi agerade inte, förrän den nästan var för sent. Priset var högt då, och priset är och kan bli än högre nu.
Även i vår vardag
Det som också gör mig upprörd är att jag ser dessa tendenser i vissa verksamheter också. Det är samma mekanismer, fast på en mindre skala och med mindre negativa konsekvenser. De är dock där, och det behöver vi bemöta.
Ska vi lösa det stora frågorna så behöver vi börja i det lilla. Det är där vi sätter fröet till något som kan växa till sig.
Jag ser i vissa verksamheter där kulturen är att man alltid behöver fråga chefen. Man får inte fatta några egna beslut. Man måste alltid vänta på chefens godkännande. Allt är så strikt hierarkiskt uppbyggt där den på toppen är den som bestämmer.
Det finns verksamheter som jag arbetat med där jag mäker detta. Det kan vara att chefen slutar eller är borta en längre period, för att hela organisationen har fryst, stelnat, stått stilla, i väntan på att en ny chef ska anlända, eller att den befintliga ska återkomma.
Man är så beroende av att chefen alltid funnits där och sagt si eller så. Utifrån det, har man sen gjort som chefen sagt, utan att ifrågasätta.
Frånsagt sig eget ansvar
I en intervju från Moskva sa en ung kvinna på frågan om vad hon tyckte om den “militära specialoperationen” att “jag vet inte, vi har ju en president, och han vet vad som behöver göras”.
I en verksamhet som jag arbetade med så sa en medarbetare att “vi måste avvakta och höra vad chefen bestämmer” när det gällde en väldigt enkel fråga.
Båda personerna har frånsagt sig sitt eget ansvar för en situation. Man är uppfostrad i en kultur där man som “lågt stående” i hierarkin inte ska fatta beslut, utan bara utföra. Man varken har eller tar sig befogenhet att göra något.
Det finns sätt
Jag och vi på Clean Stream arbetar så mycket med att bygga upp fokuset på en verksamhets värdeskapande flöde, där syftet är tydligt och klart över vad man ska åstadkomma. Om man vet detta syfte, då kan också medarbetarna själv fatta beslut och gemensamt styra, leda och utföra arbetet.
Det är här självstyrande team och lärande organisationer kommer in.
Dessa två begrepp är helt främmande i många strikt hierarkiskt styrda organisationer. Det är det i Ryssland också. Där ses sådana tankar som svaghet.
Vem ser det som svaghet? Den store ledaren naturligtvis, och då ska alla andra se det så också. Allt bara för att det är ett hot mot diktatorn och den närmaste cirkeln runt honom. De som får vara med och dela på förmånerna för att hålla alla andra nedanför i hierarkin ofria.
Sanningen är att det tvärt emot är styrka i dessa begrepp.
Frihet
Att arbeta i en verksamhet med självstyrande team och lärande organisation, där ens värdeskapande flöden är tydliga och där syftet är klart, det är att vara fri som människa i sina yrkesroller.
Att vara fri:
- det är att tillåtas att tänka de stora och nya tankarna,
- att kunna ifrågasätta vårt sätt att agera och att kunna ändra dem,
- att själv både ha ansvar och befogenheter att styra över sitt liv, på arbetet som hemma,
- och det borde vara varje människas rättighet.
Diktator, som i Ryssland eller Kina, gör människor ofria. En diktator kan kommendera andra att dö i dennes ställe. Att offra sig för att den store ledaren ska kunna bibehålla sin makt, sitt ego och framstå som stark och handlingskraftig.
Dessa diktatorer, stora som små, finns för att vi andra tillåter dem att finnas. Det gör mig arg och besviken, för det hör dåtiden till.
Vi har sätt att komma bort från det; både tankesätt och tekniker. Dessa kommer jag att fortsätta att använda och kämpa för att vi ska anamma.
Hur känner du? Är du med mig?
Med omtanke om din och vår allas framtida möjligheter,
Matts
